Reflektion om Dadaism och Ready Made

Jag tror att både dadaismen och ready made handlar om tolkning och om att sudda ut linjerna mellan vad som är rätt eller fel, konst eller inte konst. Det är som att konstnärerna vill få folk att ifrågasätta och fundera över om vad konst egentligen innebär och vart gränserna går.

Fördelarna med ready made är att det huvudsakliga budskapet fungerar, det får ju folk att tänka och tycka något, dock så kan samma budskap också bli en stor nackdel eftersom det oftast får många personer att tolka verken som att det inte alls är konst överhuvudtaget.

Jag tror att dadaismen har ändrat och breddat ut konstvärlden förevigt. 

Marcel Duchamp var den konstnär som mer eller mindre grundade och tillförde dem dadaistiska tankarna till världen. Hans konst är rätt så satirisk, ibland mot sig själv. Han använde till exempel olika alias för att lura folk om vem den egentliga konstnären var. En av dessa alter egon var "Rrose Selavy", en kvinna vars namn är en homonym  på franska. Det är menat att låta som "Éros, c'est la vie", vilket betyder "erotik är livet". Han skapade även konstverket ” the fountain” som består av en pissoar med signeringen ”R.MUTT 1917” på. 

När han ställde ut den så blev folk såklart upprörda, eftersom man hade aldrig sett något så vardagligt och samtidigt frånstötande bli kallat konst innan.

Men många efter honom blev ju inspirerade och tillsammans ändrade dem sättet att uppleva konst på. 

Till exempel har dagens konstnärer fått folk att se en bredare syn på vad som kan räknas som konstnärligt: till exempel musik, teater och kläddesign.

Jag tycker att konst handlar om att skapa och uttrycka sina tankar/känslor.

Därför tycker jag att musik, film, teater etc därför också borde räknas som att vara lika mycket konst som skulpturer och tavlor.

Dessutom handlar konst om att uttrycka sig och är därför väldigt viktigt politiskt. Om man inte fick lov att säga vad man ville via olika konstformer så hade det inte varit någon demokrati i samhället. 

Jag tror att sådana provocerande verk som ”the fountain” inte skulle vara särskilt tillåten i diktatoriska samhällen, eller i alla fall inte sådana verk som rätt ut kritiserar regeringen.

Ett bra exempel på två moderna konstnärer med dadaistiska influenser är Yoko Ono och Robert Wilson.

Yoko Ono är verksam inom många olika konstformer, men har främst skapat ready made verk där folk själva oftast får delta, till exempel ”Ceiling painting”. 
Det verket bestod av en stege, en tavla och ett förstoringsglas. Tanken med det var att folk skulle klättra uppför stegen, kolla upp i taket med förstoringsglaset och se att det står ”yes” på tavlan ovanför. Jag tror att det symboliserar att ansträngningarna man går igenom alltid lönar sig och kan leda till något positivt, och att det finns folk som stöttar en. 

Hon har även skrivit böcker som består av instruktioner för hur man själv skulle kunna skapa egna konstverk, ungefär som en manual.

Ett annat känt verk är hennes performance stycke ”cut piece” som framfördes 1965, där hon satt på en scen och lät publiken klippa sönder hennes kläder, för att testa dem och visa hur långt folk vågar gå när det gäller att förändra något eller någon. Jag tycker att detta verket tydligt innefattar dem dadaistiska tankarna om att ifrågasätta och tänja gränser.

Yoko är även verksam inom musik, experimentella filmer och kläddesign.

Robert Wilson är också en modern konstnär influerad av dadaismen. Han är främst verksam inom teater och fotografi. Hans pjäser är oftast väldigt surrealistiska och baserade klassiska berättelser.

Dem består väldigt mycket av visuella element, till exempel stark ljussättning, vitt ansiktsmink, koreografi och mycket rekvisita.

Musik är också en viktig del i hans uppsättningar.

Ett bra exempel på en av hans pjäser är ”shakespeares sonnets”.

Den pjäsen är baserad enbart på William Shakepeares dikter och texter istället för någon pjäs, och innehåller mycket citering och sång. Dessutom är könsrollerna ombytta, dvs att alla dem manliga skådespelarna spelar bara kvinnliga karaktärer vice versa.

Jag tycker att hans pjäser är djärva och tänjer gränserna på hur teaterkonst kan upplevas.