Ready made

Min ready made består av en nallebjörn, sladd, mobil och tejp. Jag ville gärna göra om något som är ämnat till barn och sen göra det till motsatsen, alltså något frånstötande. Det gulligaste som jag kunde komma på var en nallebjörn, och det hade jag dessutom hemma.

Jag ville dock också blanda någon kritisk kommentar och mening i det hela. Tanken som jag kom på var att visa hur folk idag är mer och mer beroende av teknologi. Därför virade jag fast min gamla mobil på nallebjörnens mage med sladden, vilket fick det att likna som om mobilen vore någon slags bomb nästan, något farligt. Sladden tejpade jag sen fast i huvudet på björnen, så att det ser ut som att teknologin strömmar rakt in i hjärnan på den. Sen målade jag lite på ögonen så att björnen skulle se mer "borta" och obehaglig ut.  
Jag ville gärna också att det skulle stå något på mobilen, så att budskapet skulle framgå lite tydligare. Jag hittade en bild där det står :"love" i digitala bokstäver, vilket jag tycker visar att nallen är ensam och söker någon slags kärlek från mobilen och teknologin.

Jag blev relativt nöjd med den, det blev dock mer sorgligt än vad jag hade planerat.  Men man får iallafall inte direkt någon leklust när man ser på nallen. Man känner nog snarare något slags medlidande.

Sketcher:

En konstnär jag hittade som tänkte ungefär likadant som jag gjorde är Freya Jobbins. Hennes verk består av gamla delar från dockor och leksaker som hon satt ihop till olika groteska skulpturer.

Både hon och jag tänkte nog likadant med att göra något som är ämnade för barn  obehagligt och annorlunda. Jag tror dock att till skillnad från min ready made så har hon gjort så att de olika leksakerna tilsammans liknar något helt annat visuellt, medan jag inte har ändrat min nallebjörn så värst mycket.

Reflektion om Dadaism och Ready Made

Jag tror att både dadaismen och ready made handlar om tolkning och om att sudda ut linjerna mellan vad som är rätt eller fel, konst eller inte konst. Det är som att konstnärerna vill få folk att ifrågasätta och fundera över om vad konst egentligen innebär och vart gränserna går.

Fördelarna med ready made är att det huvudsakliga budskapet fungerar, det får ju folk att tänka och tycka något, dock så kan samma budskap också bli en stor nackdel eftersom det oftast får många personer att tolka verken som att det inte alls är konst överhuvudtaget.

Jag tror att dadaismen har ändrat och breddat ut konstvärlden förevigt. 

Marcel Duchamp var den konstnär som mer eller mindre grundade och tillförde dem dadaistiska tankarna till världen. Hans konst är rätt så satirisk, ibland mot sig själv. Han använde till exempel olika alias för att lura folk om vem den egentliga konstnären var. En av dessa alter egon var "Rrose Selavy", en kvinna vars namn är en homonym  på franska. Det är menat att låta som "Éros, c'est la vie", vilket betyder "erotik är livet". Han skapade även konstverket ” the fountain” som består av en pissoar med signeringen ”R.MUTT 1917” på. 

När han ställde ut den så blev folk såklart upprörda, eftersom man hade aldrig sett något så vardagligt och samtidigt frånstötande bli kallat konst innan.

Men många efter honom blev ju inspirerade och tillsammans ändrade dem sättet att uppleva konst på. 

Till exempel har dagens konstnärer fått folk att se en bredare syn på vad som kan räknas som konstnärligt: till exempel musik, teater och kläddesign.

Jag tycker att konst handlar om att skapa och uttrycka sina tankar/känslor.

Därför tycker jag att musik, film, teater etc därför också borde räknas som att vara lika mycket konst som skulpturer och tavlor.

Dessutom handlar konst om att uttrycka sig och är därför väldigt viktigt politiskt. Om man inte fick lov att säga vad man ville via olika konstformer så hade det inte varit någon demokrati i samhället. 

Jag tror att sådana provocerande verk som ”the fountain” inte skulle vara särskilt tillåten i diktatoriska samhällen, eller i alla fall inte sådana verk som rätt ut kritiserar regeringen.

Ett bra exempel på två moderna konstnärer med dadaistiska influenser är Yoko Ono och Robert Wilson.

Yoko Ono är verksam inom många olika konstformer, men har främst skapat ready made verk där folk själva oftast får delta, till exempel ”Ceiling painting”. 
Det verket bestod av en stege, en tavla och ett förstoringsglas. Tanken med det var att folk skulle klättra uppför stegen, kolla upp i taket med förstoringsglaset och se att det står ”yes” på tavlan ovanför. Jag tror att det symboliserar att ansträngningarna man går igenom alltid lönar sig och kan leda till något positivt, och att det finns folk som stöttar en. 

Hon har även skrivit böcker som består av instruktioner för hur man själv skulle kunna skapa egna konstverk, ungefär som en manual.

Ett annat känt verk är hennes performance stycke ”cut piece” som framfördes 1965, där hon satt på en scen och lät publiken klippa sönder hennes kläder, för att testa dem och visa hur långt folk vågar gå när det gäller att förändra något eller någon. Jag tycker att detta verket tydligt innefattar dem dadaistiska tankarna om att ifrågasätta och tänja gränser.

Yoko är även verksam inom musik, experimentella filmer och kläddesign.

Robert Wilson är också en modern konstnär influerad av dadaismen. Han är främst verksam inom teater och fotografi. Hans pjäser är oftast väldigt surrealistiska och baserade klassiska berättelser.

Dem består väldigt mycket av visuella element, till exempel stark ljussättning, vitt ansiktsmink, koreografi och mycket rekvisita.

Musik är också en viktig del i hans uppsättningar.

Ett bra exempel på en av hans pjäser är ”shakespeares sonnets”.

Den pjäsen är baserad enbart på William Shakepeares dikter och texter istället för någon pjäs, och innehåller mycket citering och sång. Dessutom är könsrollerna ombytta, dvs att alla dem manliga skådespelarna spelar bara kvinnliga karaktärer vice versa.

Jag tycker att hans pjäser är djärva och tänjer gränserna på hur teaterkonst kan upplevas.

Tankar kring readymade

Idag pratade vi om de olika modernistiska konstformerna och även om readymade.
Jag tycker att readymade är kopplat till Dadaismen och att båda två är väldigt intressanta.
 Båda två konstformerna är ju väldigt kluriga och svåra att tolka. Det känns också som att readymade är en av dem vanligaste och populäraste konstformerna idag (man har ju sett flera readymade konstverk på museum till exempel).

Jag tyckte om att båda konstformerna suddade ut linjerna mellan rätt och fel, konst och icke-konst och får tittaren att tänka efter på vad konst egentligen är för nåt. Verken är liksom menade att bli bättre ju värre dem är.
Jag tycker att det är stor skillnad på konst som är menade att vara dåliga från början, och mellan de verk som är menade att vara bra men som kan råka bli dåliga. Dem sistnämnda blir ju bara pinsamma eller dåliga på riktigt liksom.
Men sånt som är menad att var dåligt blir på nåt sätt bra. (jag kom att tänka på filmer av the Coen brothers som exempel).
Det ligger någon sorts smart ironi bakom det.

Gatukonst - reflektion och komplitering

Båda mina affischer handlar om press på sig själv och om att se på sig själv i moderna tider.
Jag tänkte därför att det vore lite roligt att göra om gamla kända konstverk så att dem handlar om modern tid, för att skapa en lite "off" känsla.

Med Marilyn Monroe planschen ville jag visa den moderna skönhets pressen som finns på människor, främst på kvinnor. Därför tänkte jag att det var en bra idé att göra om bilden som en smink reklam, eftersom smink är ju den huvudsakliga varan som säljer skönhet.
Jag försökte få det att framgå rätt så tydligt genom att ha med texten "#utekväll".
Det ser då ut som om Marilyn ska ut på fest och därför behöver sminka upp sig väldigt mycket.
Dock så känner jag mig inte helt nöjd med den eftersom jag tror att texten är nåt som en riktig reklam affisch skulle kunna använda. Jag skulle nog ha gjort den mer cynisk och framgå mer satirisk på nåt sätt.

Angående skriet affischen ville jag visa hur mycket press det finns på att lägga upp bilder på instagram för att förstärka sin självkänsla. Bilden är dessutom en slags parafras på ett redan existerande verk av banksy (som föreställer en gråtande pojke med instagram pratbubblan ovanför sitt huvud). I min affisch bytte jag ut pojken mot skriet och la till en text, så att det framgår mer som en reklam. Jag blev mer nöjd med den än med den andra affischen.


Om gatukonst: 
Jag tror att gatukonst är som annan konst; väldigt fritt och upp till var och en att tolka det som man själv vill. Jag tolkar gatukonst som ett sätt att säga och förmedla budskap lite tydligare, eftersom det är utsatt mitt ibland människor och i vardagen.
Då ser människor budskapet tydligare eftersom dem inte har något direkt annat val, dem väljer inte att gå till något museum eftersom konsten redan är där framför dem "in their face" liksom, det blir svårare för människor att undangå från budskapet.
Jag tycker det är ett smart sätt att säga något viktigt på, och lättare för folk att bli upplysta. Det är också oftast kritiska konstnärer som skapar gatukonst, eftersom det är lättare att nå ut till folk.

Men gatukonst behöver ju inte heller ha något kritiskt budskap, det kan ha gjorts bara för att  "piffa" upp vardagen, som t.e.x Knitta.

Negativa aspekter med gatukonst kan dock vara att det lätt kan räknas som vandalisering, jag tycker därför att konstnären bara ska sätta upp sitt verk på ställen där det tillåts.
Jag tror att mer accepterad gatukonst är det som inte tar för mycket plats och därför är lättare att ta bort om det skulle vara vandaliserande, men dock så försvinner verkets budskap, om det nu hade nåt.

Konsthistorier - reflektion

Makode Linde undersöker hur man ser på ras och könsnormer. Hans verk handlar om identitet - visat på ett väldigt kritiskt sätt. Han arbetar bland annat med karikatyrmasker av mörkhyade människor och gör om artefakter.
Hans konst leker också med manliga och kvinnliga könsnormer - han hade till exempel gjort om målningar på prinsessor så att det ser ut som att dem har skägg.

Jag tror att han försöker upplysa folk om rasism och visa att rasism fortfarande finns, det har han själv sagt. Detta gör han genom att göra ganska så brutala konstverk och jag förstår vad han försöker förmedla, men han gör det dock på ett farligt och rätt så smaklöst sätt.
Jag kan förstå varför många människor kan tycka att verken är rasistiskt med tanke på "blackface" motivet som Makode ofta använder. Men det är samtidigt tråkigt att en av sveriges få mörkhyade konstnärer har fått så mycket hat.

Jag tror att om en vit man hade gjort dem här konstverken istället för Makode så hade det bli ännu mer kontroverser, och budskapet hade försvunnit ännu mer eftersom det hade sätt ännu mer rasistiskt ut.

Några likheter mellan Makode Linde och Lena Svedberg är att deras konst handlar om politiska ämnen och om att visa dem som oftast är utstötta i samhället.
Makodes konst fokuserar mest på mörkhyade medan Lenas oftast handlar om fattiga.

Dessutom driver deras konstverk med överklassen eller gör narr av makthavare. I Makodes fall så driver han med vita, tydligast i akten "painful cake" där han fick dem vithyade som åt av kakan, däribland kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth, att framstå rasistiska. Lena gör narr av makthavare lite tydligare i sina groteska karikatyrer av svenska politiker.